Min BIL

Det hemskaste av hemska saker har hänt. Jag kom hempromenerandes från gymmet igår och skulle bara svänga förbi Alfred som stod parkerad på gatan och ta ett kort på det lilla hålet i avgasgrejen som uppstod på väg hem från Linköping. (Det var pappa som ville ha kort på hålet för att veta vad vi skulle göra åt det) Döm om min förvåning när jag öppnar förardörren för att lägga ifrån mig väskan bara och jag i ögonvrån liksom märker att det kommer in lite ovanligt mycket ljus genom de tonade bakrutorna. Jag tittar dit och det var då jag upptäckte det fruktansvärda! Den högra bakre fiiiina tonade och rundade rutan var pajad. Helt kaputt. Jag blev så ledsen över inbrottet att jag grät en skvätt för mig själv innan jag började inventera vad mer som hade gått sönder eller blivit stulet. Efter hand blev jag bara mer och mer förbannad, för det visar sig att DE IDIOTERNA har slagit sönder rutan (som tur i oturen var i plast och bara gick i några få bitar), rotat runt lite, snott min bilstereo från typ 70-talet (med kasettbandspelare!!), haft sönder plasten under ratten och försökt, men katastrofalt misslyckats, tjuvkoppla bilen samt med våld försökt tvinga in något i tändningslåset eller vad det heter. Inte heller på det senare viset lyckades de starta bilen tack och lov. Jag var så förbannad hela eftermiddagen så jag bara kokade, det hela känns så fruktansvärt onödigt bara! Jag kan inte förstå vem som vill göra något sådant mot Alfred! De kan inte få ut ett öre för stereon, och var det folk som var genuint intresserade av bilen gör man väl för det första inte sönder rutan och sen vet manväl för det andra hur man tjuvkopplar en bubbla, det kan inte var det svåraste direkt. Nåväl. Alfred levde fortfarande i alla fall och som tur är har vi originalrutorna kvar till just de fönstren. Men fortfarande. Så fruktansvärt fult gjort. Jag kan verklgien försåt folk som upplever sig väldigt kränkta efter ett inbrott i hemmet, det kändes hemskt att tänka att någon oinbjuden hade suttit i Alfred.

Meeen, kanske är det på väg att hända något revolutinerande på min bilfront! Det återstår att se hur det hela slutar, men det är inte helt omöjligt att det inom en snar framtid även finns en Bertil i famliljen. Spännande eller vad.

Kvällen jag blev tagen som min lillebrors flickvän

I veckan var det dags för årets årskull av IB2 att ställa till med kalas. Närmare bestämt studentskiva. Det hela ägde rum på Engelen i gamla stan (sunkigt var ordet) och jag hade fått tillstånd av lillebror att komma till eftersläppet, vilket passade bra då jag jobbade till kl 22 ändå. Anledningen till att jag över huvud taget var lite intresserad av att gå var väl mest för att han har en del kompisar som är ganska komiska. Så när jag väl kommer dit är det fortfarande kö utanför och jag ställer mig snällt där och känner mig väldigt fel och gammal. Temat för kvällen var superhjältar och helt plötsligt kommer det ut ett helt gäng maskerade ninjor och omringar mig och det var nästan svårt att känna igen min egen lillebror. I vilket fall. Väl inne (efter en drypande kommentar från vakten om min ålder, han hade hört att jag var storasyster och trodde väl jag skulle glida in och spela ball eller nåt) var det första jag möttes av (förutom ninjakramar) ett stycke Lesley och et stycke Mats som stod rätt upp och ner bredvid varandra och höll i varsitt ölglas. Lesley höll på att gå i taket och ville aldrig sluta kramas, Mats var sig lik och mumlade lite ohörbara saker och log så det vara bara till att smila tillbaka! Det visade sig snabbt att dessa två inte var de enda personerna från mitt förflutna som var där, utan nästa hla nuvarande IB-kåren hade mangrannt slutit upp och alla verkade lika glada att se mig, vilket ju var trevligt, det var en positiv överaskning att se dem alla där! Hängde runt lite ett par timmar och pratade med lärare och ninjorna, drack lite öl och studerade artonåringar (jag går omöjligt med på att vi var så små när vi gick i trean!). När en av dessa artonåringar, iklädd ett lila skynke (vilken superhjälte är det?), kom och handgripligen slet mig från en mycket trevlig konversation med nya ekonomi- och bioloigiläraren, drog ut mig på dansgolvet och genast blev obehagligt närgången kände jag att det var dags för storasyster att call it a night. Hann med sista tunnelbanan hem och lyckades bli halvt ihjälskrämd av en kringirrande ninja på vägen till perrongen.

Och ja, som rubriken antyder hade det tydligen frågats om jag var Viktors flickvän. Huga.

Rossö

På allmän begäran (ja, från en person i alla fall!), här kommer lite bilder från Rossö, mitt älskade landställe strax utanför Strömstad! Strömstad ligger på västkusten för er som inte visste det. Samtliga är hämtade från valborgshelgen i år.






Det blev även en tur till Kalvö där min moster numera huserar på somrarna med sin familj. Så här ser det ut där! Hon som rattar båten heter Irma och är min kusin.

Se och njut, för jag orkar inte skriva några bildtexter.

Andra resan, Paris...

... kommer återberättas i detalj så snart bildarkivet är komplett. Så länge säger jag bara: Oooooh noooo, I forrrgoooot, you are leaving tomorrroooow. Sug på den ni.

Första resan, Kittelfjäll

Både Josefin och jag var sjukt taggade redan när vi bokade resan, så när det började närma sig hade vi väl längtat i sex veckor redan så det kliade rejält i benen. Resan upp var väl kanske inte lika bekväm som den till Argentière tidigare i år, även om den här var betydligt kortare, men vi överlevde trots skumpiga norrländska vägar och sen var det bara att äta frukost o dra på sig skidor o pjäxor o köra. Underlaget hade väl sett sina bästa dagar för i år och temperaturen var väldigt mycket över noll men det var fortfarande skidåkning och de som känner mig vet ju att det är få saker som får mig att gå omkring och småflina på samma sätt som lite snö och ett par skidor gör. Helt underbart helt enkelt. Jossan åkte som en drottning på sina skidor och vi hittade hela tiden roliga människor att åka med och de visade sig att vissa av våra äldre medresenärer var väldigt trevliga och duktiga åkare. Tack till Ludde som släpade med sig kamera, hoppas bilderna kommer snart! Ludde som jag för övrigt lyckades springa in i helgen efter på Stureplan med en drink i handen, han måste tro att jag aldrig är nykter. Det är jag. Oftast faktiskt. Men ikväll ska jag dricka drinkar. Det är ju faktiskt fredag. I alla fall. åter till Kittelfjäll.

Det är nog ingen annan är Josefin som är intresserad av att höra om varje åk vi gjorde eller hur snön var på olika ställen så jag ska bespara er och istället lägga upp lite bilder.

Josefin i helikpotern på väg tillbaka till Kittelfjäll. Sjukt roligt var det och uppe på toppen där vi landade var snön riktigt skön och orörd så det blev ett grymt åk ner mot sjön där vi blev upplockade.

Så här fint var det där uppe

Helikoptern som tog oss upp

De kallade sig Riff Raff Ruff, vad mer kan jag säga. Dock var de väldigt trevliga, även om Josefin verkade vara lite skeptisk mot gittaristen...

Johan till vänster (anledningen till de skeptiska blickar som riktades mot mig dagen efter, som om jag skulle bry mig om några norrlänningars åsikter om vem jag hånglar med. Töntigt. Han var trevlig i vilket fall.) och originalet CJ (tror jag) i mitten. Sjukt skön person som var med oss på helikopterturen och blev väldigt kärvänlig och närgången mot Josefin och mig varje gång han drack, men fortfarande riktigt skön. En del av inredningen i Kittelfjäll då han varit där hur länge som helst.

Lill-någonting-som-jag-glömt, borde inte vara tillåtet att vara så söt när man är så ung haha (Yngre än lillebror, vad hände med fenomenet att jag alltid var yngst vart man än gick? Skrämmande.)

Gott

John. Som jag inte vågar skriva något mer om här då han krävt att få adressen haha.

Får väl avsluta med en skid-bild så ni inte tror att vi bara hängde på after-skin. Fördelningen var väl ganska jämn mellan alkoholen och snön, men det är ju så det ska vara!

Jag tror garanterat att vi kommer återvända vid tillfälle. Före eller efter Riksgränsen, Stryn, Abisko och alla andra ställen vi också måste avverka, det återstår att se.

Sol, vind och Dollan!

Klockan nio i morse bar det av ut på årets första riktiga vårpromenad! I sällskap av Marianna och Dolores begav jag mig ut mot de stora vidderna på Gärdet. Solen sken, det var alldeles lagom varmt och det fanns helt enkelt ingenting att klaga på! Helt underbart! Dolores verkade bli som pånyttfödd av upptäckten att det inte var kallt längre och att de små söta benen hon har minsann fortfarande duger till att rusa runt i cirklar och vara glad! Såå söt! Om bara min dator hade samarbetat hade ni alla fått se bilder på huvudpersonen för dagen, nu gör den inte det så jag får återkomma med det när den varit på helrenovering. Datorn, inte Dolores.

Det känns otroligt tråkigt att slå upp den tjocka boken om makroekonomi nu, men vem ska annars hålla reda på sambanden mellan räntor, växelkurser och bytesbalanser om inte jag gör det? Det är ett stort ansvar som vilar på mina axlar känner jag, men någon måste göra det.

Vive le printemps!

Tack!

Skulle vilja passa på att tacka för alla förslag på lösningar på nedan nämnda flaggproblem som strömmat in! Jag kommer inte ha möjlighet att tacka er alla personligen, då ni är så många, därför väljer jag att gå ut med en enad hyllning till er alla här istället. Bordsdekorationen för helgens tillställningar är nu löst, inte mindre än 720 (6!) bord kommer kunna dukas upp, alla med olika flaggkombinationer. Är inte det fantastiskt så säg.

Ett hederpris utlovas till Marianna som visade sig vara den enda som faktiskt kom med rätt förslag! ;)

Är det på riktigt?

Många tecken tyder på det: Plusgrader ett stort antal timmar i sträck, fågelkvitter hörs genom fönstret, många är de vinterjackor som fått stanna hemma de senaste två dagarna, slasket har ersatts av grusknaster under fötterna och någon i en fastighet på Erik Dahlbergsgatan hade dristat sig till att undanröja varje spår av grus utanför denna fastighet (en åtgärd som dock kan synas tröstlös då ingen annan följt samma exempel och man väl törs anta att åtminstone några kilo av de enorma mängder grus som skyfflas ut på våra vägar och trottoarer varje vinter kommer finna sin väg tillbaka till denna fastighets för ögonblicket så välsopade trottoar). Ja, jag tror bestämt jag vågar hävda att våren är, om än inte här, så i alla fall i antågande! Den härliga vårdoften hade till och med smugit sig på i en liten portion igår. Mums.


Kvällen, som i större utsträckning borde ägnats åt mattestudier (men än finns det tid!), har bjudit på trevligt umgänge med först Dolores och senare hennes eminenta matte och husse. Lite pizza fick också vara med. Dagen som ledde fram till kvällen tillbringades först på SU och senare på gymmet. Hur är det möjligt att det är så roligt med konditionsträning? Det har jag visserligen alltid tyckt, men man kan väl säga att glädjen på grund av olika omständigheter (=lathet) inte infunnit sig på väldigt länge då jag inte heller tränat så mycket på väldigt länge . Men nu så, och det är så kul!

Bävar lite inför nästa vecka då jag borde sätta igån med pluggandet inför nästa skräcktenta. Dock är denna inte fullt så skräckinjagande som den föregående, men det skulle kännas betydligt bättre att sätta igång med två om man först kunde få resultatet från nummer ett, men icke. Om jag inte skjuter upp pluggstarten på nummer två en vecka till men då riskerar det att bli onödigt tight om tid. Vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Skulle vilja dela med mig av slutet av ett sms som kom igår från min smått galne far:

"Åkte fast i meterdjup snö i skogen på hemvägen men lyckades lirka ut bilen. Lite grävning
behövdes. Vinschen knäckte vi dagen innan när galna karatemannens fastfrusna snöskoter
skulle vinschas loss från sjön."

Den galne karatemannen tror jag är en gammal famlijevän, med vilken pappa hade åkt upp till Dalarna med för en helg av längdskidåkning, mat och vila. Så det är ett mysterium som nästan är löst. Återstår då bara frågan om var på vägen mellan Nås och Stockholm det är meterdjup snö. Jag har mina aningar om att min käre far hittat en myyycket bättre liten väg förbi något parti som kanske var fullt av slutpumpade vasaloppsåkare eller hemvändande sportlovs-stockholmare. Dessa genvägar vet jag av erfarenhet oftast visar sig vara senvägar, men är det inte värt en extra timmne när man får uppleva något så äventyrligt så säg. På tal om pappa och genvägar så hörde jag fel i förra veckan och trodde han sa att han skulle köra på järnvägar (och alltså in genvägar). När vi rett ut missförståndet blev han tyst ett tag och sen menade han att det var ju inte en så dum idé att köra på järnvägen. Bara man aktar sig för tågen. Say no more.

Nej nu är det nog dags att bita tag i matten igen, om det är någon som har ett förslag på hur många sätt man kan dekorera ett bord med sju olika flaggor som sitter på en snurrande grej så är ni välkomna att dela med er av förslag, dock inte 7!, 7*7, 6 eller 7*6 för det är fel.

Over and out, mer vår åt folket.

Tiden går...

...men inte bloggar jag för det. Jaja, det har varit så mycket att göra på senaste tiden. I förrgår drog Marianna och jag igång ytterligare en period av pluggande i biblioteket, många timmar om dagen blir det minsann! Får väl se om det ger utdelning i slutändan, man kan ju alltid hoppas! Idag stötte vi dock på Patrik och Gustaf från Gävle-tiden, det var väldans trevligt, har nog inte sett dem på över ett år! Helt galet. Även där går tiden.

Tiden efter Argentière går även den, och kroppen har sakta men säkert återhämtat sig efter en veckas diverse strapatser och äventyr. Jobbigt som tusan var det men belöningen när man står där på en isig bergskam på baksidan av en bergstopp och spanar ut över fantastiskt vackra vyer som kanske bara beskådats tidigare av andra som varit ute på liknande strapatser överträffar det mesta.

Annars så. Delade tunnelbanebagn med en grupp barn i morse som alla använde ett språk som förmodligen hade fått min lågstadielärare Karin att plocka fram psalmboken och tvinga dessa barn att sjunga den från pärm till pärm. I min klass var vi väldigt snälla barn och vi fick ändå sjunga en psalm varje fredag. Det var ledsamt att höra dem, en kille låtsades sno en annan killes dricka, varpå han fick ett "jag ska bomba sönder dig" slängt i ansiktet. Han gav snällt tillbaka flaskan. Tänk vad tiden gått sedan vi var så små. Ojoj.

Annars så. Idag är det alla hjärtans dag, detta firas i trevligt sällskap av Marianna här på 3. Tur att jag aldrig varit något större fan av denna numera sönderkomersialiserade (det blev ett konstigt ord det) högtid, då kanske jobba inte hade varit ett så lockande alternativ som det nu är. Tror kanske inte att Eric instämmer i detta. :) Dock verkar resten av Sverige bestämt sig för att fira med buller och bång för det är ingen som ringer till oss för att shoppa mobil. Attans otur. Man får roa sig med annat för att få tiden att gå. (Nu går den plötsligt inte så fort av sig själv längre.)

Jag återkommer väl när tiden gått lite mer, när nu det kan tänkas bli.